När det gäller själva teleskopen finns det i huvudsak tre typer:

• refraktor
• reflektor
• katadioptriskt

	REFRAKTORN är ett linsteleskop, som samlar in ljus genom en slipad lins och bryter det mot brännpunkten. Okularet sitter i botten på dessa instrument. Är som regel "långsamma" och passar därför bäst till att se månen och planeter med. Dagtid kan man använda dem som kikare med en rättvändande diagonal, eftersom bilden annars är upp-och-ner.
	REFLEKTORN är ett spegelteleskop, oftast kallat Newton-teleskop. En slipad konkav spegel sitter i botten på tuben och samlar in ljuset. Ljuset reflekteras till en liten spegel nära öppningen, som vinklar av det mot en brännpunkt i sidan där okularet sitter. Är som regel "snabba", passar för ljussvaga objekt och fotografering. Behöver rengöras och riktas (kollimeras) ibland.
	KATADIOPTRISKA teleskop är hybrid-teleskop, som kombinerar linser och speglar. De två vanligaste typerna heter Schmidt-Cassegrain och Maksutov. Deras fördel är att de är mycket korta (portabla) och de är utmärkta all-round-teleskop, som visar alla rymdobjekt hyggligt bra.

Totalt finns 9 optiska teleskoptyper, om man ska vara exakt, men det är överkurs att gå in på deras tekniska konstruktion och vad som skiljer dem åt. Kunskap om de tre typer beskrivna här ovan, är tillräckligt för att kunna göra ett bra val.

Man ska också köpa teleskop med bra okulardiameter. Det finns tre:

• 0.965 tum
• 1.25 tum
• 2.0 tum

0.965 tum bör man undvika. De är oftast av dålig kvalitet och finns i ett mycket begränsat utbud. Finns endast på billiga leksaksteleskop, ett enkelt sätt att känna igen instrument av sämre kvalitet.

1.25 tum är det bästa alternativet. De är litet dyrare, men mycket sällan av dålig kvalitet och det finns ett otroligt stort utbud. Dessutom ser man mer av rymdobjekten jämfört med 0.965.

De stora 2.0 tum okularen är alltid av toppkvalitet. Detta är extremt fina okular, som man ser fantastiskt bra med. Men de är också mycket dyra, de kostar mer än ett helt teleskop av hög kvalitet. Det är också endast de dyraste teleskopen som har fattning för 2.0 tum okular.

Man behöver vanligtvis endast tre okular:

• låg förstoring (30x-70x)
• mellan förstoring (70x-140x)
• hög förstoring (140x-300x)

Ett och samma okular ger helt olika förstoringar i olika teleskop, och detta beror på okularens och teleskopens brännvidd. På okularen står det t.ex. 20 mm, 12 mm eller 6 mm. Detta är okularets brännvidd. För att räkna ut hur stor förstoring ett okular ger på ett teleskop, räknar man teleskopbrännvid / okularbrännvidd:

Om ett teleskop har brännvidden 2000 mm, ger ett 12 mm-okular ca 167x förstoring (2000 / 12).

Om teleskopet har brännvidd 1000 mm, blir förstoringen 1000 / 12 = 84 med samma okular.

Så vilka okular man ska ha till sitt teleskop, måste man alltså räkna lite på. Ibland finns kompletta paket att köpa, och då finns det flera passande okular med i paketet.

Det finns också något som heter Barlow-lins. Detta är en extra "lupp", som ökar okularets förstoring med 2x eller 3x. Kan vara ett alternativ till att köpa ett helt nytt okular. Om okularet förstorar 167x, så ger en Barlow 2x-lins tillsammans med detta okular en förstoring på 334x. Kan vara billigare än att köpa ett 6 mm-okular som skulle ge samma resultat.

Kikaren är underskattad och ett mycket användbart instrument inom astronomi. Många gånger ser man bättre med kikare än med teleskop! Vid klara kvällar / nätter klär man sig varmt, går ut och lägger sig på en luftmadrass med en kudde under huvudet, och ser upp mot himlen. Man får då en mycket imponerande upplevelse när man ser över större stjärnfält, Orions svärd med Orion-nebulosan, en skymt av Andromeda-galaxen, de gnistrande stjärnornas olika färger, eller mystiska vita prickar som snabbt flyger förbi (satelliter).

Kikaren är enkelt förklarat två små refraktorteleskop som sitter ihop. Fokusering och fast förstoring är inbyggt. I ämnet kikare gäller följande centrala tekniska ord:

1. objektivdiameter
2. förstoring
3. synfältsdiameter
4. utgångspupill

Ju större objektivdiameter (apertur på teleskop), desto ljussvagare och fler stjärnor ser man eftersom mer ljus samlas in.

Ju högre förstoring desto mer detaljer och tätare dubbelstjärnor kan man urskilja.

Synfältsdiameter handlar om hur stort synfält man har. Till exempel att det man ser i kikaren från kant till kant är 123 meter brett på avståndet 1000 meter, vilket motsvarar ett skenbart synfält på 7°. Den skenbara synfältsdiametern = sanna synfältsdiametern / förstoringen = hur stor skenbar cirkel man ser av himlen. Den sanna synfältsdiametern är lika med hur många grader brett det riktiga synfältet är.

Utgångspupillen = objektivdiameter / förstoring. Det är det ljus som ska få rum i ögats pupiller. Om kikarens utgångspupill är större än ögats pupilldiameter, är en del av ljuset bortkastat och man använder inte objektivdiametern fullt ut. Ögats pupill minskar också med åldern. Unga personer kan ha 7 mm pupilldiameter medan äldre personer (60-70 åringar) kanske bara har 3 mm. Det betyder att äldre personer har mer nytta av högre förstoring än yngre. När utgångspupillen = ögats pupill är förhållandet optimalt och ögat ser bilden med maximalt ljus. Pupillen kontraherar i ljus (på dagen), så även då har man mer nytta av högre förstoring. Stora, diffusa objekt som t. ex. Andromedagalaxen och Orionnebulosan, ses bäst med den största möjliga utgångspupillen. Detaljer i dessa objekt, och mindre ljussvaga djuprymdsobjekt som galaxer och nebulosor, har nytta av en högre förstoring.

Ibland talar man också om en kikares skymningsvärde = objektivdiameter * förstoring. Ju större värde, desto mer ser man (i regel) om man använder stativ m.m.

När vi använder båda ögonen, i motsats till när vi tittar i ett teleskop, så kan hjärnan "bildbehandla" bättre. Vi ser ca 20-30% bättre jämfört med ett motsvarande teleskop. Orsaken är att med två ögon, får hjärnan mer ljus att göra bilder utav. Till exempel ska man se bättre med en 20x80 kikare, än med ett 80 mm teleskop som förstorar 20 gånger.

I huvudsak finns fyra klasser av kikare:

1. Minikikare : små instrument med objektivdiameter upp till 30 mm och som högst 10x förstoring.
   Ÿ Fördelar: vanligen billiga, lätta, kräver inga stativ.
   Ÿ Nackdelar: Kvalitén kan variera, liten ljusuppsamlingsförmåga.
   Ÿ Gränsmagnitud 8-9.
   Ÿ Minsta separation >20 bågsekunder.
   
   
2. Ordinära eller allround-kikare : objektiv mellan 30 mm - 60 mm och 7x - 15x förstoring.
   Ÿ Fördelar: relativt billiga, ganska lätta, kräver inga stativ, lagom ljusuppsamlingsförmåga och lagom hög förstoring, bästa kikaren för nybörjaren (t.ex. 7x50).
   Ÿ Nackdelar: kvalitén kan variera (BAK4-prismor rekommenderas).
   Ÿ Gränsmagnitud 9-11.
   Ÿ Minsta separation >15 bågsekunder.
   
   
3. Stora kikare : instrument med objektiv större än ca 70 mm och 10x - 25x förstoring.
   Ÿ Fördelar: god ljusuppsamlingsförmåga och resolution, bästa kikaren för den mera avancerade observatören, i klass med ett Rich Field Teleskop.
   Ÿ Nackdelar: vanligen dyra, tunga, kräver stativ.
   Ÿ Gränsmagnitud 11-13.
   Ÿ Minsta separation ca 10 bågsekunder.
   
   
4. Kikare med bildstabilisator : detta är kikare med inbyggd antiskakfunktion, 30 mm - 60 mm objektiv och 10x - 20x förstoring.
   Ÿ Fördelar: kräver inget stativ, hög förstoring.
   Ÿ Nackdelar: dyra, ibland tunga att hålla iänge på fri hand, kräver batteri.
   Ÿ Gränsmagnitud 10-12.
   Ÿ Minsta separation >10 bågsekunder.