NYHETER 2016

2016 2015 2014 2013 2012 2011 2010 2009 2008

 

160701

 

JUPITER

 

Den 4 juli kommer den nya sonden Juno fram till planeten Jupiter. Den skickades upp i augusti 2011, och uppdraget är att bättre försöka förstå solsystemets tidiga historia genom att lära mer om Jupiters ursprung och utveckling. Mer i detalj ska sonden:
  • mäta hur mycket vatten och ammoniak som finns i planetens atmosfär, för att reda ut om planeten har en fast kärna
  • titta djupare ner i atmosfären för att mäta komposition av ämnen, temperatur, molnrörelser m.m.
  • kartlägga magnetfält och gravitationsfält, för att få en bättre bild av planetens inre struktur
  • undersöka magentosfären runt polerna, bl.a. norr- och sydsken, för att bättre förstå hur det starka magnetfältet påverkar atmosfären

 

bx_juno.jpg (24272 bytes)

Sonden Juno

Relativt jorden rör den sig i nästan 110 000 km/h, relativt Jupiter 35 000 km/h. Ombord finns också tre specialtillverkade LEGO-figurer av Jupiter, fru Juno, och vetenskapsmannen Galileo Galilei. Det är ett samarbete med danska LEGO Group, för att locka unga att intressera sig för vetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap, och matematik.

 

 

Hubble Space Telescope HST har fått trevliga bilder av norrsken på planeten, som publicerades för något dygn sedan. Animeringsexpert David Löfqvist har applicerat dem på en 3D-modell av planeten med följande utmärkta resultat:

 

 

 

 

 

 

 

// Per Sanderford 160701

UPP

 

110625

 

Två av Plutos mest distinkta berg kan vara stora isvulkaner, som sprutar ut vattenis, kväve, ammoniak, och eventuellt metan, upp i dvärgplanetens atmosfär.

 

Nya data från sonden New Horizons antyder att Pluto har varit geologiskt aktiv sedan den bildades. Stora unga jämna ytor ses mellan medelålders bergområden och mycket gamla kraterärrade ytområden. Detta innebär en konstant geologisk aktivitet. Mycket av det vi har trott och tänkt om Pluto, har spännande nog ställts på huvudet.

 

De två potentiella isvulkanerna, också kallade kryovulkaner, har studerats genom att kombinera bilder av Plutos yta för att skapa tredimensionella kartor av dvärgplaneten. Det 3,2 km höga Wright Mons och 5,6 km höga Piccard Mons har båda försänkningar i centrum.

 

De kan spotta ut en smält sörja av vattenis, kväve, ammoniak, och metan. Värme kommer ifrån gravitationell tidvattenkraft med månen Charon, och radioaktivt sönderfall. Det närmaste vi kommer detta här ute är gejsrarna på Neptunus måne Triton, som spyr ut 8 000 meter höga plymer med kväve och kolföreningar bland annat. Det är också bekräftat att de finns på Saturnus måne Enceladus. Spår av kryovulkaner, men ej bekräftad förekomst, finns på månarna Titan, Europa, och Ganymedes.

 

Olika åldrar ser man i ytans stora variation. Plutos stora ”hjärta” är helt utan kratrar, så denna yta är bara runt 10 miljoner år gammal. Den består till stor del av kväveis, och har typisk glaciärformation. Den flyter fram över ytan, p.g.a. detta grundämnes extremt låga smältpunkt på -210 °C. Små kratrar finns inte alls på Pluto eller Charon, vilket antyder att Kuiperbältets objekt till mycket stor del föddes relativt stora.

 

Vi vet redan att Plutos atmosfär blir tjockare när den är som närmast solen (perihelium), och tunnar ut kraftigt / försvinner på större avstånd (aphelium), och kommer tillbaka när dvärgplaneten vänt och går mot solen igen. Så solens svaga ljus påverkar utan tvekan dvärplanetens geologi. En tanke hur detta kan komma sig, är att kväveis är halvtransparent, och släpper in energi flera meter ner i ytan, och bidrar till uppvärmning och geologisk aktivitet.

 

Mycket mer information är att vänta om Pluto. Dels för att bara ca 20 % av data hittils nått fram till jorden, New Horizons sänder fortfarande för fullt. Dels för att data kan analyseras djupare än forskare idag hunnit med att göra.

 

 

 

Möjliga kryovulkaner

 

Unga jämna kväveglaciärer

 

// Per Sanderford 160625

UPP

 

160507

Måndag 9 maj klockan 18.00

 

har vi öppet på observatoriet, med anledning av en Merkurius-passage.

 

Den innersta planeten går framför solen, start 11:12, halvvägs 14:57, slut 18:42 (lägg på två timmar för sommartid).

 

Nästa gång det händer är 11 november 2019, därefter 13 november 2032, och 7 november 2039.

 

Allt tyder på att det är klart väder, och vi kommer att titta med flera teleskop, bl.a. blir det premiär för ett litet nyförvärvat solteleskop med H-alphafilter. På observatoriet har vi endast 12 parkeringsplatser, så vi måste uppmana alla att samåka så gott möjligt, eller kanske åka med buss linje 21.

 

 

 

// Per Sanderford 160507

UPP

 

160408

En gammal tanke om en stor planet utanför Kuiper-bältet, har tagit fart på nytt. Går nu under begreppet "Planet Nio"

 

Här ute finns "skräp" som blev kvar efter solsystemet hade bildats. Kometer kommer härifrån, så här ute finns mest isar av vatten och olika gaser. Begränsad förekomst av sten och metall.

 

En stor mängd dvärgplaneter huserar här ute. Idag nära 50 stycken bekräftade eller misstänkta, ur en grupp kallad transneptunska objekt TNO, med i skrivande stund 364 listade upptäckter. Förutom Pluto med månar, har vi exempel som Eris, Haumea, Sedna, Makemake, och Quaoar.

 

En märklig sak, som ger näring åt tanken på en större planet långt ut, är banorna för sex av dem:
  • Sedna
    diameter 1000 km
  • 2012 VP113 ,
    diameter 600 km
  • 2007 TG422 ,
    diameter 200 km
  • 2004 VN112 ,
    diameter 200 km
  • 2013 RF98 ,
    diameter 80 km
  • 2010 GB174 ,
    diameter 200 km

 

De ligger nästan i samma plan, har alla sin aphelion (längsta avstånd från solen) på samma sida av solen. Just nu ligger alla sex mycket nära sin perihelion (kortaste avstånd till solen).

 

Med lite matematik och simuleringar har man skissat på saken, och hittat en tänkbar förklaring. En större planet förklarar dessa banor och håller dessa dvärg-planeter på plats.

 

Denna planet skulle då vara 10 gånger så stor som jorden, och ha en omloppstid mellan 10 000 och 20 000 år, perihelion 200 AU och aphelion 1200 AU. Inklination 30° mot ekliptikan.

 

Dels är det svårt att tänka att något så stort som har bildats här ute på naturlig väg, så en tanke är att detta kan vara ett infångat objekt, som lämnat ett annat solsystem. Dels är det länge sedan vi låg nära andra stjärnor, så om detta objekt finns är sannolikheten lägre för att det är ett infångat objekt. Så en annan idé är att den bildades i vårt solsystem och vandrade ut. Hypoteser, i vilket fall som.

 

Forskarna bakom dessa resultat påpekar noga, att det enda som finns är ett "eko" av något som skulle kunna vara planet nio. Några andra bevis finns ännu inte.

 

 

 

 

 

// Per Sanderford 160408

UPP

 

160322

De flesta av oss känner till teleskop på jorden, och teleskop som, eller ombord på, satelliter.

 

Men det finns även ett flygande teleskop.

 

SOFIA heter hon, NASA's Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy, med uppdrag att:

 

* studera sammansättning av planeters astmosfär och yta

* undersöka struktur, utveckling, och sammansättning av kometer

* försöka reda ut fysiken och kemin i det interstellära mediet

* utforska formationen av stjärnor och andra stellära objekt

 

Ombord finns instrumentet FORECAST, en primärspegel på 2,7 meter med bl.a. en infraröd kamera. Andra intrument kan också kopplas på. Vinsten är att hon kan flyga på så hög höjd, att vattenobstruktionen minskas med 99,9 %.

 

Flygplanet är en Boeing 747 SP byggd 1977, en kraftigt förkortad version av den vanliga 747. Dessa SP-plan har bland de längsta räckvidderna av alla, och kan flyga 12 300 km på full tank 190 000 liter bränsle (jordens omkrets är 40 000 km).

 

2015 flög hon mellan Nya Zeeland och Antarktis för att mäta dvärgplaneten Plutos atmosfär. Planeten gick framför en stjärna, och kastade en skugga på jorden. SOFIA flögs dit och gjorde mätningar med gott resultat.

 

Bland annat har man studerat Vintergatans kärna. I bild 3 till höger ser man en galaktisk "ackretionsskiva" - en gul ringformad struktur, och ett vitt "Y" i mitten. Det gula kallas för Circumnuclear Ring (CNR), Y:et är hetare atomer på väg in mot det supermassiva svarta hålet i kärnan. Båda osynliga i andra delar av det elektro-magnetiska spektrat. Teoretiskt borde det så småningom synas i röntgen, när atomerna blir tillräckligt exciterade av hastigheten. Denna data kan läggas till i samlingen med stöd för förekomsten av stora svarta hål i galaxkärnor.

 

SOFIA roar sig också med planeterna i vårt solsystem. Bild 4 till höger visar First Light på planeten  Jupiter den 28 maj 2010

 

Här finns mer data och bilder att botanisera i:

 

NASA SOFIA Image Gallery

 

 

 

 

 

 

 

// Per Sanderford 160322

UPP

 

160217

Albert Einstein  (1879-1955) har fått rätt igen. År 1916 drog han slutsatsen att gravitations-vågor måste finnas. Nu har man hittat dem.

 

Instrumentet Advanced LIGO i U.S.A., står för bedriften. Mätningen gjordes den 14 september 2015 i LIGO's två anläggningar i städerna Hanford (H1) och Livingston (L1).

 

Signalen är omisskänlig, och man har räknat ut att den härstammar från två svarta hål som smält samman på 1,3 miljarder ljusårs avstånd. Preliminära beräkningar ger att de var 29 repektive 36 solmassor.

 

Sammansmältningen av dessa två svarta hål tog några miljoner år, men bara de sista 0,2 sekunderna av processen skapade de nu uppmätta gravitationsvågorna. Först roterade hålen runt varandra med 17 varv per sekund, sedan 75 varv. Efter sammansmältningen blev det lugnt och stilla, och hålet 62 solmassor. Den frigjorda energin på 3 solmassor, blev gravitationsvågorna.

 

Gravitation är resultatet av att fyrdimensionell rumtid kröks av massa (våra tre dimensioner plus tid i ett och samma begrepp). Massa kröker rumtiden, ju mer massa, ju starkare gravitation, och ju långsammare går tiden. Gravitationsvågor är förvrängningar i rumtiden, som har orsakats av de mest våldsamma och energirika processerna i universum. Rummet självt blir vågigt, det är inte vågor som rör sig i rummet. De kräver ytterst känslig teknik för att hitta.

 

Men varför är de intressanta? Med hjälp av gravitationsvågor hoppas man bl.a. kunna:

 

* studera objekt som inte avger något ljus, t.ex. svarta hål

 

* studera mer extrema händelser / processer i rymden

 

* med precision praktiskt pröva teorierna vi har om gravitation

 

* lära mer om universums födelse och tidiga historia

 

Det äldsta vi hittills kunnat se är bakgrundsstrålningen av mikrovågor, en bild av hur universum såg ut när det blivit tillräckligt kallt för att bli genomskinligt.

 

Under de första knappt 400 000 åren efter Big Bang, var universum ogenomträngligt för ljus. Men inte för gravitationsvågor. Nu har man stora förhoppningar om att bättre kunna studera spåren från denna tid, inflationseran. Tanken är att inflationseran började som en liten punkt och på bara 10-36 till 10-33 av en sekund blåste den upp sig till ett universum, flera miljarder ljusår stort. Gravitationsvågor från detta vill man förstås hitta.

 

De gravitationsvågor LIGO-experimentet upptäckt, har dragit ut och tryckt samman jorden en hundratusendels miljarddels meter, när de passerade oss i september 2015. Ungefär storleken på en atomkärna.

 

För att kunna mäta så små förvrängningar krävs extremt känsliga mätinstrument, i det här fallet så kallade interferometrar. Ljus används för att mäta minimala förändringar i avstånd. LIGO's interferometrar består av två fyra kilometer långa mycket exakta "mätlinjaler", vinkelrät mot varandra och formar två "L".

 

bx_ligo.jpg (36105 bytes)

Med påkopplat laserljus jämförs de två linjalernas längd och kan visa förändringar som är mindre än en tiotusendel av en protons storlek. Med två sådana anläggningar mättes signalen med en bråkdels sekunds mellanrum. Man förväntar sig en till tre sådana här mätningar per år.

 

Vi har ett nytt verktyg i vår verktygslåda.

 

Ett Nobel-pris ryktas ligga i framtiden.

 

https://www.ligo.caltech.edu/

 

// Per Sanderford 160217

 

 

160210

 

Kallelse till

 

 

Årsmöte 2O16

 

Torsdagen den 1O mars klockan 17.15

 

 

Plats är Högskolan centrala Västerås, sal Beta.

Parkering båda sidor om huvudbyggnaden.

 

 

Motioner till årsmötet skall vara insända till styrelsen eller ordförande senast onsdag den 2 mars 2016. Motioner kommer snabbast fram till styrelsen på e-postadress info@varf.se.

 

 

PROGRAM

 

17.15 Insläpp

 

17.30 Presentation av VARF för studenter och allmänhet

 

18.00 Föreläsning av Bengt Gustafsson, professor emeritus Uppsala Universitet, med rubrik:

"Svarta hålens horisonter

- gränser till det obegripliga?"

 

Att svarta hål finns vet vi, och en del om hur de bildas. Men vi vet inte särskilt mycket om deras inre, de ter sig ganska underliga. Gustafsson ger oss aktuellt forskningsläge, bland annat om de svarta hålens händelse-horisont.

 

Försäljning och signering av hans bok "SVARTA HÅL" från 2015, en exposé av dessa objekts vetenskapliga historia och hur vi nått fram till dagens kunskaper. Pris ca 200 kr, endast kontant.

 

 

19.15 Årsmötesförhandlingar

 

20.30 Avslut

VARMT VÄLKOMNA!

 

 

 

Klicka för förstoring

 

// Styrelsen 160210

UPP

 

160115

Det finns sedan en tid ett projekt med automatisk sökning efter supernovor, kallat All Sky Automated Survey for SuperNovae (ASAS-SN eller "Assassin"). Man använder data bl.a. från ett dubbelt 140 mm teleskop på observatoriet i Cerro Tololo, Chile.

 

Den 18 maj 2015 hittade man en transient på 3,8 miljarder ljusårs avstånd i en outforskad galax listad som APMUKS(BJ) B215839.70-615403.9. Transienten kallas 2015L (eller ASAS-SN-15lh), och skulle visa sig vara en hypernova. Upptäckten bekräftades 14 och 16 juni 2015.

 

Detta var en stjärna som dog med den högsta uppmätta ljusstyrkan (luminositet) i historien, 570 miljarder gånger vår sol, eller ca 20 gånger starkare än alla stjärnor i vår galax Vintergatan tillsammans.

Den värsta smällen i den mänskliga astronomins historia, med andra ord.

 

Nummer två är hypernovan SN 2005ap på 4,7 miljarder ljusårs avstånd, som lös med en styrka ca 100 miljarder gånger vår sol.

 

Hypernovor uppkommer antagligen av flera olika anledningar, varav en är sammansmältning av två svarta hål, ett svart hål och en neutronstjärna, eller två neutronstjärnor.

 

Tyska forskare tänker sig att det krävs kollisioner mellan två neutronstjärnor för att t.ex. grundämnet guld (Au) ska bildas, vilket kan förklara varför ämnet finns överallt i universum, men i mycket små mängder.

 

 

Lite katalogdata:

 

2015L (= ASASSN-15lh), ATEL 7642 Discovered 2015/06/14.250 by ASAS-SN
Found in an anonymous galaxy at R.A. = 22h02m15s.45, Decl. = -61°39'34".6
Located 0".41 east and 0".04 south of the center of the host galaxy
Mag 16.9:6/18, (16.8:6/9)
Type SLSN-I (z=0.2326) (ASASSN light curve)
(References: ATEL 7774, 7776, 7843, 8086, 8089, 8216, 8388, CBET 4120)

 

// Per Sanderford 160115

UPP

 

 

Uppdaterad: 02 jul 2016 E-post till VARF se sidan KONTAKTA OSS Original space images courtesy NASA and JPL
VARF © 2007-2014